Och jag saknar meest av allt Hausti. Den bästa, finaste, lilla vita sagohästen. Det var han & jag. 

Minns när jag började rida honom, han var den lataste hästen jag någonsin möt på, det var Omöjligt att få honom att trava, han var seg, och allmänt bara ville vara hemma i stallet.. Men jag vägrade att ge mig, och jag var i stallet och tog hand om Hausti varje dag efter skolan. Jag var alltiiid där, och till slut så fann vi varandra påriktigt. Och när de hände galopperade vi på ängarna, han var mer på än mig. Han ville bara springa och visste precis vart de var galopp och vart de va skritt. Från en gamling typ 25? år till att bli en Unghäst. Min finaste sagohäst.

Han var en drömhäst, min drömhäst, en Hausti skulle jag vela möta på igen.