Måndag den 3 Juli 2017, klockan 13.00 tog jag och Rasmus ett utav det tungsta beslutet i våra liv, att låta Balder somna in. 

Balder, vår finaste lille kille. Våran bäste vän, följeslagare och underbaraste varelsen på jorden. Våran dröm. Min dröm. Min största dröm. 

Det var ingens fel, inte ens Balders fel. Han förstog inte, vi kunde inte göra på något annat sätt. Allt bara blev fel. Även om han var den finaste och bästa killen, den mysigaste på alla sätt, så funkade inte hans hjärna riktigt som den skulle. Det slog slint och inte på ett fint sett.

Oavsett vad, så saknar jag mitt hjärta. Jag älskar honom. Vi skulle och borde hållit ihop i Minst 10år. Det är alltid allas arument innan man skaffar hund, "tänk på att nu måste ni ta ansvar för denna hund i 10 år framåt, har ni verkligen bestämt er för det?" Vi fick aldrig ens chansen att bevisa att vi skulle få alla dessa år tillsammans. 

Det gör ont i min själ, i mitt hjärta och mitt huvud spränga snart. Spelar ingen roll vad man gör eller hur man gör saker. På kvällen kommer allt ikapp en. Vetskapen om att du inte finns här, den finaste killen på jorden.

Balder, jag älskar dig. Från början till slutet och långt därtill. Spelar ingen roll hur många gånger under dagen man skrattar och säger att man mår bra, för, jag mår inte bra. Inte någonstans. 

Vila i frid, finaste Balder. Du kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta. Du kommer alltid finnas där. Vi ses snart igen, älskade vän. Fan vad jag älskar dig.